21 februari

Kikade i går kväll på Boston Public. Blev alldeles tagen. Brukar inte bli så berörd av den typen av serier men, nu blev jag det och lite mentala tårar föll. En sak slog mig. Det finns lärare och så finns det lärare. Här fick en kille "en chans till" trots strul och motigheter. Att som lärare (rektor tom) våga satsa på nytt istället för att kicka eleven från skolan. Och visst gick det bra för killen, det gör det ju i alla serier men i alla fall. Om det i verkliga livet bara gick bra för en så vore det värt den där andra chansen. Eller hur? Det är nog som Lotta säger, att vara lärare är ett kall. Det är inget som man blir, det är nåt man är och utvecklar genom diverse utbildningar. Tänk om alla strulputtar och strulputtor fick den där andra chansen. Fick lite stöd istället för att hela tiden höra: pust, stånk o stön. Men, det är inte helt lätt att jobba med strulungar heller. Fråga mig, jag vet. Hur kul är det att få ett telefonsamtal från hustrun där hon berättar att hon sitter på vårdcentralen för att hon har blivit misshandlad av en elev? Inte kul alls kan jag ju säga. Men, vad händer efter ett par veckors sjukskrivning? Jodå, tillbaka igen för att ta nya tag. Ge strulputtarna inte bara en andra, utan även en tredje och också en fjärde chans. Att du bara orkar!! Men, det är ju tur att det är någon som gör det.

Lite världsligt också. Hittade tillbaka mitt Ica-kort idag. Tänk att man kan bli alldeles knäckt pga ett litet plastkort men så var det. Vart kan det vara? Har jag gått o blivit senil? Har irrat runt o letat på alla möjliga och omöjliga ställen. Det kom dock tillrätta. Och var skulle man hitta det om inte på Ica! Tur att det finns observanta kassörskor.
Ha en fortsatt bra dag trots den bistra kylan. (-14)